Arabförbundet grundades i Kairo i Egypten, 1945, som en lös sammanslutning av sju arabiska stater som var självständiga vid tillfället: Egypten, Irak, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Jordanien och Jemen.
Organisationens ändamål är att utveckla relationerna mellan medlemstaterna politiskt, kulturellt och ekonomiskt, att utverka ett erkännande av Palestina som ett självständigt land (PLO är medlem av Arabförbundet) att verka för gemensamma arabiska intressen, samt att motverka konflikter mellan arabstater.
Arabförbundet har inte lyckats fullfölja sina uppgifter speciellt väl. Speciellt på det politiska planet misslyckas organisationen regelbundet, senaste exemplet är Gulfkriget, där medlemmarna inte kunde enas om en gemensam strategi.
Men på det kulturella och ekonomiska planet förekommer ett lyckat samarbete. Flera av de oljeexporterande länderna bidrager med mycket hjälp till fattiga länder.
Högsta beslutande organ är ett råd med säte i Tunis. Rådet består av medlemsstaternas regeringschefer. Dessutom finns ett ekonomiskt råd, ett försvarsråd och ett permanent politiskt råd.
Generalsekreterare sedan 1991 är egyptiern Esmat Abdel Mengui.
Organisationens säte finns i Kairo.
\
Association of Southeast Asean Nations (ASEAN)
9
Association of Southeast Asean Nations (ASEAN)
ASEAN bildades i Bangkok 1967. Stiftande nationer var Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore och Thailand. Brunei kom med 1984.
Organisationens ändamål är att främja samarbetet mellan sina medlemmar ekonomiskt, socialt och kulturellt. De ekonomiska framgångarna av samarbetet har ännu inte varit så betydande, men ASEAN har utvecklats till en viktig politisk faktor i Asien, då medlemmarna lyckats samordna sin utrikespolitik mycket effektivt.
De viktigaste besluten fattas vid de årliga utrikesministermötena. Organisationen har ett sekretariat i Djakarta.
\
Brittiska Samväldet
15
Commonwealth of Nations
Bildades 1926 för att ersätta det brittiska imperiet med en mer tidsenlig organisation för samarbete mellan de berörda länderna. Det utgör en fri sammanslutning av oberoende stater vilket främst uttrycks i deras erkännande av den brittiska monarken som symbol och Samväldets överhuvud.
Det finns tre typer av deltagande stater: Egentliga medlemmar som tidigare varit brittiska kolonier eller besittningar, associerade medlemmar som har full inre frihet, men där Storbritannien svarar för utrikespolitik och försvar, samt besittningar som ännu är kolonier.
Mellan Samväldets länder sker ett omfattande utbyte på en rad olika områden, såsom kultur, ekonomi, militärt och idrott. De rikare länderna bistår även de fattigare ekonomiskt.
Medlemmar 1983: Storbritannien och Nordirland, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Indien, Sri Lanka, Ghana, Nigeria, Cypern, Sierra Leone, Jamaica, Trinidad och Tobago, Uganda, Kenya, Malaysia, Tanzania, Malawi, Malta, Zambia, Gambia, Singapore, Guyana, Botswana, Lesotho, Barbados, Mauritius, Ngwane, Tonga, Fidji, Västra Samoa, Nauru (*), Bangladesh, Bahamaöarna, Grenada, Papua Nya Guinea, Seychellerna, Dominica, Salomonöarna, Tuvalu (*), Kiribati, Saint Lucia, Saint Vincent and Grenadinerna (*), Vanuatu, Zimbabwe, Belize, Antigua och Barbuda. (*) = särskilt medlemsskap.
Associerande stater och indirekta medlemmar: Under Australien: Australien Arctic territory, Julön, Kocos(Keeling)öarna, Coral Sea Islands Territory, Heard och McDonalds Islands, Norfolk Island.
Under Nya Zeeland: Cooköarna, Niue Island, Ross dependency, Tokelau.
Under Storbritannien: Anguilla, Bermuda, British Arctic Territory, British Indian Ocean Territory, British Virgin Islands, Cayman Islands, Kanalöarna, Falklandsöarna, Falkland Islands Dependencies, Gibraltar, Hongkong, Isle of Man, Montserrat, Pitcairn Island, S:t Cristopher and Nevis, S:t Helena med Ascension och Tristan da Cunha, Turks and Caicos Islands.
Övriga områden: Sultanatet Brunei på Borneo är en självständig stat som står under Storbritanniens beskydd.
\
Community of Independent States (CIS)
14
Community of Independent States (CIS)
Den 5 september 1991 fattade folkkongressen i Sovjetunionen det historiska beslutet att upplösa unionen. Några bilaterala avtal slöts mellan staterna och den 8 december samma år bildade Ryssland, Vitryssland och Ukraina Community of Independent States (CIS). Den 21 december anslöt sig samliga de forna sovjetiska delrepublikerna förutom Georgien och de tre baltiska staterna till sammanslutningen.
CIS är varken en stat eller en överstatlig institution, det är ett forum för skydd och samordning av gemensamma intressen. Ett annat ändamål att gemensamt uppfylla gamla internationella överenskommelser, till exempel skulder till andra länder, slutna av Sovjetunionen.
Högsta beslutande organ är Statsöverhuvudenas råd och Regeringschefernas råd, men för närvarande begränsas organisationens möjligheter att agera av konflikten mellan Ryssland och Ukraina. En konflikt som främst rör vilket land Krim skall tillfalla, liksom hur den stora Svartahavsflottan skall delas.
\
Europarådet
5
Council of Europe
Europarådet bildades i London 1949 av Belgien, Danmark, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien. Nu finns 20 medlemmar och några stater i Central- och Östeuropa har observatörs- eller gäststatus sedan 1989.
Mest betydelsefulla institutioner är ministerkommittén som möts två gånger om året i Strasbourg i Frankrike, och den rådgivande församlingen. Sekretariatet i Strasbourg har cirka 900 anställda som leds av generalsekreteraren vilken för närvarande heter Catherine Lalumière från Frankrike.
Europarådet verkar som ett forum för internationella möten och konsultationer. Främst sysslar det med att värna de enskilda mänskliga rättigheterna, stöd åt demokratier, för att öka livskvaliten och för ett ökat kulturellt utbyte mellan länderna. Under åren har drygt 140 viktiga internationella konventioner och överenskommelser slutits.
\
Europeiska Gemenskapen (EG)
3
European Communities (EC)
Europeiska Gemenskapen består av flera organisationer: 1951 bildades Europeiska kol- och stålunionen (ECCS) i Paris av Belgien, Frankrike, Tyskland, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Dess syfte var att skapa en gemensam marknad för kol, järn, stål och skrotmetaller.
Sex år senare, 1957, bildades European Economic Community (EEC) i Rom. Dess syfte var att skapa en gemensam marknad för jordbruks- och industriprodukter. Samtidigt bildades Europeiska atomenergikommissionen (Euratom) för att stödja fredlig utveckling av kärnenergi.
Från början arbetade dessa tre organisationer helt separat, men sedan 1967 har de gemensam organisation och ett gemensamt namn: The European Community, eller på svenska: Den Europeiska Gemenskapen.
Ett efter ett har fler länder anslutit sig. Danmark, Irland och Storbritannien 1973, Grekland 1981, Spanien och Portugal 1986. Turkiet, Malta och Cypern är associerade medlemmar. Flera av EFTA-länderna (se EFTA), har ansökt om medlemskap och sannolikt blir Österrike, Sverige, Finland och Norge medlemmar av EG 1995.
Målen och de framtida planerna för EG ter sig något vaga: Naturligtvis siktar organisationen mot att förbättra det ekonomiska, sociala och kulturella samarbetet medlemsländerna emellan, men det råder delade meningar om samarbetets vidd: Några medlemsländer siktar mot ett "Europas Förenta Stater", andra tycker redan samarbetet gått för långt med den helt öppna och gemensamma ekonomiska marknad som öppnades 1993. Några politiker vill skapa en gemensam valuta, men för närvarande finns ingen majoritet för det.
EG:s högsta beslutande organ är ministerrådet, som i princip består av ländernas utrikesministrar. Kommissionen består av 17 högt uppsatta ämbetsmän, som utses på fyra år och var och en har ansvar för var sitt område, som industri, jordbruk, kultur, etc. Kommissionen har sitt säte i Bryssel, där hela EG:s administration finns. Europaparlamentet, ett sedan 1979 direktvalt parlament, sammanträder i Strasbourg i Frankrike, har bara en rådgivande funktion. EG-domstolen finns i Luxemburg, har 13 ledamöter och är helt oberoende av EG:s övriga institutioner. Den avgör tvister mellan
